Hundarna jag minns

Hundarna jag minns

Jag har kommit i kontakt med massvis med hundar under mina år som uppfödare men de hundar som har satt mest djupast spår i mig är ändå de jag träffade under min barndom. De som fick mig att börja älska hundar över allt annat och fick mig att släppa tyglarna och leva ut.

Det är sagt att hunden är människans bästa vän och det kan jag skriva under på att det stämmer! De är ofta bättre än oss människor på att lyssna, visa medkänsla och muntra upp. Som jag tidigare har skrivit om hade vi tre rottweilers hemma när jag var liten. Jag tyckte såklart om alla tre men jag fastnade särskilt för en av dem, Lizzie.

hundälskare

Lizzie var tre år när hon anlände till vår familj. Vid den tidpunkten hade vi redan två andra hundar men de hade vi mest i syfte för att vakta gården som vi bodde på. Eftersom jag var så pass liten när vi fick de första hundarna hade jag väldigt stor respekt för dem och lärde aldrig känna dem på samma sätt som Lizzie. Jag var åtta år när Lizzie kom till oss.

Hon hade kolsvart glänsande päls med rödbrun teckning på undersidan och svarta pigga ögon. Vi blev kompisar direkt. Hon var oftast på lekhumör och med glimten i ögat men hon kunde också komma och krypa ihop hos mig när hon märkte att jag var ledsen eller bekymrad. Hon var en sann vän och betydde väldigt mycket för mig fram till att hennes död. Hon dog när jag var 15 år gammal och jag kommer alltid att minnas henne.

En annan hund som jag har fina minnen av var min kompis Ellas hund. Jag och Ella gick i samma klass i mellanstadiet och vår gemensamma passion för hundar förenade oss och vi umgicks ofta. Hon hade en ettårig golden retriver som hette Jack. Eftersom han var så pass ung när jag lärde känna honom fick jag även följa hans uppväxt. Från busig och nyfiken valp till en omsorgsfull fullvuxen hund. Vi gick ofta ut tillsammans, jag och Ella, med våra hundar och lät dem leka tillsammans. Det var en härlig tid.

hundälskare

Sen har jag ju förstås min första egna hund att skriva några rader om. Molly. Som jag tidigare skrev var det kärlek vid första ögonkastet. Nu lever ju hon fortfarande även fast hon är äldre och tröttare. Men just den första tiden jag hade tillsammans med henne var underbar. Min alldeles egna hund, som tydde sig till mig och bara mig. Det var en fin känsla att känna sig behövd och älskad och framför allt, aldrig känna sig ensam.